"Vanlig" globlampa / klotlampa

Under det tidiga 1900-talet levde fortfarande klassicismens stilideal kvar. Armaturerna hade därvidlag inte i grunden förändrats mycket sedan elektricitetens barndom under 1880-/1890-talet. De ritades ofta med rik ornamentik av konstsmide och mörka tygskärmar som blockerade ljuset. Väggbelysning för inomhusbruk utgjordes ofta av svanhalsarmar i mässing direkt inspirerade av gasbelysningen, med ett "gasrör" som mynnade i en "låga", med munblåsta mönstrade klockformade skärmar i klarglas som inte dämpade glödlampans bländning.

Utomhus gick samma form igen - på ytterväggar och trästolpar monterades ett kraftigare stålrör S-böjt som en svanhals med lamphus av gjutjärn eller porslin försett med gängad U-formad klar glaskupa som skydd mot väder och vind samt ofta en emaljerad plåtskärm. Lamphuset med kupan gjordes också i en fristående variant utan stålröret, istället utformad med en ögla för att hängas på en krok. Den utgör tidens enklaste armatur i källare, vindar mm (se Plåtlamphållare, stallampa).

I allmänhet verkar större vikt ha lagts på konstnärlig utformning än själva funktionen. Det gör det till en fantastisk epok att studera och samla, då hantverksskickligheten stod på topp.

Kring 1920-talet pågick dock en kraftig utveckling och mer dammskyddande och ändamålsenliga konstruktioner togs fram där ornamentiken strök på foten. I samband med funktionalismens genombrott började de klara U-formade kuporna undanträngas till förmån för vita globformade kupor av opalglas som motverkade bländning. Nya serier av enkla armaturer infördes med en fot som skruvades dikt mot tak / vägg. I oktober 1929 dyker de upp i en broschyr från ASEA. Det är den tidigaste bevisade förekomsten av den lilla vita globen som jag känner till. Här debuterar de tyska "DISCO"-modellerna till höger, troligen för första gången i Sverige, och tämligen anonymt då tillverkarens namn inte angavs. Det kan mycket väl vara globlampans introduktion i landet. Modellerna var ofta vinklade i 90 grader, dvs. kupan sitter i hängande läge, vilket verkar ha dominerat fram till 1940-talet då de enkla runda socklarna blev vanligare med tiden.

Sedan den tiden har inte mycket förändrats. Det är nog så att en så enkel konstruktion inte kan förbättras, bara förbilligas. Porslinsfoten kan idag (i vissa fall) ha en mindre attraktiv ytfinish än de gamla motsvarigheterna och görs allt oftare av plast. I övrigt ingen utseende- eller funktionsskillnad. Ändå tycks man finna det meningsfullt att vid husrenoveringar byta ut originallampor av porslin mot nya kopior i plast. Vad tjänar man på det? Inget! Det rör sig förstås om en skrivbordsprodukt där beställaren med hänvisning till brandskydd i ett dokument befaller "Ny el" och elentreprenören är bara glad att få installera sina lagervaror och tjäna några kronor extra.

Ett försök att bena ut några detaljer om dessa kupor: (tas med en nypa salt - troligen varierar utseendet med tillverkare)

Lampkupor är vanligen blåsta i en gjutform men många mer dekorativa modeller har ingen synlig fog (gjutskägg) från formens två halvor eftersom man roterat dem under blåsningen i formen. Kupor med skruvgänga brukar dock alltid ha en synlig fog i och med att man inte kan rotera dem i formen pga gängan. Den synliga gjutfogen ligger i kupans längdriktning i och med att formen måste öppnas kring gängan dvs skarven "korsar" gängan. Man kan dock se nyare exemplar med en fog i gängans riktning (på "ekvatorn") - kanske har de tillverkats i en tredelad form.

---

Finns även i gjutjärn.

Längst upp t.v. och medsols:

• snedskuren modell för väggmontage, med skruvfäste på utsidan (mindre vanlig). I detta fall även med bajonettsockel B22 för glödlampan (ej original)
• sned vanlig "dasslampa"
• rak motsvarighet för takmontage
• vattentät modell för takmontage, med slutet kopplingsrum

Se även vinklad källarlampa
samt industrilampa med öppen glaskupa