ASEA:s "standard-armatur" med glasskärm

Äkta vara! Det är vad det handlar om. Original-armaturer med öppen glasskärm börjar bli väldigt sällsynta. Detta eftersom de inte tillverkats på decennier och de platser de sitter på är av sådan art att de antingen gått sönder eller bytts ut (de tillhör den typ av saker som traditionellt aldrig brukar sparas). Man kan invända att en armatur som denna ser ut som vilken lampa som helst men den tillhör vad man kan kalla den första generationen. Något av en arketyp som säkert legat till grund för senare modeller. Oändliga variationer har tillkommit på samma tema där detta original utgör ett tidigt exempel.

Gamla glasskärmar som dessa kan vara blåsta då de saknar synlig fog. Istället har de emellanåt mer "personliga" små imperfektioner som kännetecknar blåst glas, som luftbubblor och svaga ränder som bildats när glaset runnit. De är tunga och känns överhuvudtaget ganska lyxiga med dagens mått mätt.

Faktiskt satt dessa fortfarande i flera exemplar i en gammal f.d. ASEA-verkstad i Västerås så sent som 2010. De hade blivit kvar högt uppe i taket i en hall som mest används som genomfart till andra fabrikslokaler, vilket nog är förklaringen till att de inte kastats. Även om min blick förmodligen tränats ovanligt skarp, var jag tvungen att klättra upp på en sedan länge avstängd travers och utföra det pålitliga pekfingernageltestet. Jodå, bakom decenniers verkstadssot svarade skärmen med den ljuvaste klockklang.

I september 2010 invigdes det nya Länsmuseet och Konstmuseet i ASEA:s gamla Mimer-verkstad vid Karlsgatan 2. Som en liten hyllning till lokalens ursprung har dessa armaturer omplacerats över caféet i museilokalernas centrum. Synnerligen lyckat, om jag får säga det själv.

De slapp därmed riskera att negligeras när / om fabrikslokalerna så småningom ställs i den postindustriella kunskapsbranschens tjänst och görs om till IT-företag. Redan 2001 hade jag säkrat ett exemplar tack vare en hjälpsam elektriker. Han hade för övrigt "aldrig sett dem lysa" och var ändå i dryga 60-årsåldern.

Hallen de satt i byggdes 1954 vilket torde vara i slutfasen av denna armaturs epok. Man ska komma ihåg att de flesta saker på den tiden hade en längre livstid än idag och denna armatur introducerades mig veterligen under tidigt 1930-tal som en direkt följd av ASEAs "Nr 3979" (se länk till höger). De är från en era då armaturen levde i symbios med huset, då man i taket gjort en urholkning specifikt för lampan och gjutit in kopplingsdosan.

Samma modell användes under 1940- & 1950-talet också till kabelhängande och stolpmonterad gatubelysning.