Transformatorhuset vid sågen

Där såg vid såg en gång låg återstår idag endast rester. Efter nedläggningar, rationaliseringar och sammanslagningar är det bara på ett fåtal platser längs norrlandskusten som samma verksamhet ännu drivs, men här i krokarna pågår bl a legotillverkning åt IKEA. Ett stenkast bort från den moderna verksamheten ligger de historiska lämningarna. De omfattar ett gammalt brukskontor med utsökt snickarglädje, ett lokstall och en betagande transformatorstation från 1910- / 1920-tal där tiden har stannat. Ägarna vill behålla byggnaden men vet i dagsläget inte till vad. Den utgör en tidskapsel i sin slumpartade blygsamhet och jag får en andäktig känsla av att träda in.

Plan 1

Visst kunde tillståndet ha varit bättre i och med att den centrala utrustningen är bortriven. Ändå kvarstår en tydlig känsla av det tidiga 1900-talets hantverk och ett tränat öga kan lätt känna igen dragen: Vi ser två transformatorceller med varsin träport där man rullade in en transformator på räls. Portarna har ventilationsgaller för att vädra ut transformatorernas värme. Den respektingivande utrustningen var avdelad med en tegelvägg av både brand- och elsäkerhetsskäl. Detta var inget utrymme man uppehöll sig i ofta.

Innertaket utgörs av murade stickvalv på liggande T- eller I-balkar (ofta järnvägsräls). En metod som förekom under 1800-talets senare hälft och senare ersattes av valvgjuten betong innan man övergick till armerade platta bjälklag, enligt dagens modell.

Upp genom taket längs bortre väggen finns rektangulära hål där de inkommande högspänningsskenorna löpte ned till transformatorn. En svartlackerad bärram för stödisolatorer har burit ledningarna på lågspänningssidan och uppe längs taket har sju ledningar löpt. Precis ovanför dörrkarmen vi står i finns en springa genom väggen med sju knoppisolatorer på rad (varför sju? Två trefasledningar plus nolla?). På andra sidan väggen sitter en del centraler för nätspänning.

En Elektroskandia / NiFe selen-likriktare står i rummet, kanske för batteriladdning. "Torrlikriktare" var ett vanligt begrepp för att särskilja dem från de "våta" kvicksilverlikriktarna som tidigare förhärskade. Till höger om transformatorcellerna skymtas ett birum med förrådshyllor. En dricksvattenfontän skymtar på väggen. En förbyggd spiraltrappa med separat ingång leder upp till övervåningen.

Rummet vilar i ett skumt varmt gult ljus som silar in genom de snedställda ventilationsgallren och hålet någon huggit upp i fönsterskivan. Jämför med övervåningen!

Plan 2

Blåljus. När vi kommer upp till apparatvåningen känns det som att man nått en egen värld. Borta är undervåningens gula ljus. Här är allt dunkelt, blått. Ett bord mitt i rummet väcker fantasier om ett hemligt pokernäste. Det enda ljusinsläppet utgörs av tre små glasrutor högt uppe under takkanten där högspänningsledningen letts in genom runda hål - ett arrangemang som förekom under 1910-talet, vars lämningar är svårhittade idag. Placeringen i takkanten gör att ljuset delas upp - himlens blåa ljus kastas ned mot rummet medan taket målas i gula stråk av det ljus som reflekterats av vegetationen utanför.

Här har den inkommande trefasledningen troligen förgrenats till två transformatorer. Väggen under glasrutorna bär spår av frånskiljare (idag borta) och skenorna har på stödisolatorer löpt ned genom tre hål i golvet till transformatorn under. Kanske stod en oljebrytare här uppe? Det kunde för all del förklara den svärtade väggen... En avgrening av ledningen har via väggenomföringarna i mellanväggen gått till den mörka cellen intill där de sannolikt fortsatt ned till transformator två på motsvarande vis. Rummet innehåller i övrigt instrumentering, kWh-mätare, V- och A-mätare för momentan avläsning och fördelningscentraler till trähusfabrik, hyvleri, snickeri mm. Någon har vid något tillfälle sett till att avlägsna alla kostbara metaller. Jag lutar åt att det kan vara ägarna själva och inte tjuvar denna gång.

Rummet kröns av en gjutjärnsarmatur med skir glasskärm av RLM Dome-modell (ASEA modell nr 60984 - se ASEA Katalog över installationsmaterial 1934). Formen tillkom under första världskriget men gjordes vanligen av emaljerad plåt. Mig veterligen förekom tre olika fästen för denna sorts skärm när den undantagsvis gjordes av glas: gängat glas, flänsinfattning med tre skruvar samt typen här där glaset kläms mellan två plåtskivor (SEV-fäste), fastskruvat i ASEA:s gjutjärnsarmatur ("kubben"). Infästningen uppvisar ett synbart släktskap med glasfästet i Elektroskandias SEG-skärmar ("tratt") men det rör sig troligen om en ASEA-modell rakt igenom.

En elektrisk kamflänsradiator står lutad mot väggen och en klassiskt stjärnmönstrad skyddsplåt ligger på golvet. Anslaget med "Föreskrifter för skötsel av elektriska starkströmsanläggningar" från 1939 är uppklippt och har använts till något annat. En mängd greppsäkringar och proppsäkringar ligger utspridda. En trälår med sand står i ett hörn, troligen för brandsläckning. Innanför en brandsäker (sannolikt asbestisolerad) dörr finns två inre trapp- och förrådsrum, här ljussatta med handlampa. Observera hur man monterat en porslinsarmatur ("stallampa") i ett härför utsågat hål i träväggen mellan rummen. Varför kosta på två lampor när man kan nöja sig med en?