Introduktion
Teknisk beskrivning
Bilder

Ångmaskinen från Forneby såg

Ett äventyr

Bakgrund:

I den tidiga industrialiseringen, långt före stamlinjenätet och den allomfattande elektrifieringen, var man ofta beroende av tillgången på naturlig energi. Därför lokaliserades många industrier vid vattendrag där företagen uppförde vattenhjul och senare vattenkraftstationer för den egna driften. (Det följer samma mönster som sjöfarten som spelat en viktig roll när hela samhällen växt upp). Sågverk och pappersindustri hade dock fördelar som gjorde dem oberoende av naturkrafterna genom att spillvirke från tillverkningen kunde användas till bränsle i ångpannor vid fabrikerna. De kunde därför utan merkostnad placeras inåt landet långt från närmaste vattenfall.

Före fjärrvärmens och eluppvärmningens tid hade snart sagt varje svensk industri minst en ångpanna, i många fall försedd med ångmaskin som med gemensamma axlar i fabrikstaken via flatremdrift fördelade kraften till dess olika arbetsmaskiner. Det satte sina spår i stadslandskapet där vi kan se de omsorgsfullt murade höga tegelskorstenarna skjuta upp i dussintals på varje överblicksbild över svenska städer från tidigt 1900-tal. Den bolmande skorstenen blev en symbol för välstånd och trots att de flesta är borta idag, används den än idag som symbol för industri på vägskyltar och kartor.

Den gamla sågen vid Forneby Såg & Hyvleri hade just ett sådant litet ångkraftverk. Här installerades en panna från Hedemora Verkstäder och en ångmaskin från Atlas i Stockholm (Modell 6 N:o 601, byggd 1902). Enligt uppgift inköptes ångmaskinen begagnad på 1920-talet. Ursprungligen direktdrev den sågverket men några år senare installerades en 118 kW 3-fasgenerator från Nya Förenade Elektriska i Ludvika (typ SMX16 N:o 18486 med magnetiseringsmaskin typ FAX6 N:o 18487) som istället försåg sågverket med elektrisk kraft när övriga maskiner elektrifierades. Maskinen är troligen platsbyggd - den är omöjlig att få in eller ut ur byggnaden utan att byggnaden rivs eller maskinen demonteras. (Man kan ev. säga att elektrisk drift innebar högre skalbarhet för att använda en term lånad från datatekniken.)

På 1960-talet togs ångmaskinen ur drift men anläggningen fick stå kvar.

Ångmaskinen var en tvåcylindrig s k compoundmaskin försedd med ytkondensor. Det innebär att den hade en lågtrycks- och en högtryckscylinder och skapade ett undertryck / vakuum på systemets återgångssida för ökad effektivitet. Se vidare den tekniska beskrivningen. Man eldade med spån och avfall som blev över vid sågverket och hyvleriet och så länge sågen var igång, fanns alltså "gratis" bränsle.

Kraftanläggningens disposition kan sägas vara: pannrum, maskinrum och generatorrum, med en snygg skjutdörr som avgränsade de bullriga maskinrummen från pannrummet som krävde ständig tillsyn av eldaren. Alltsammans inrymt i en brandsäkert murad byggnadsdel i hjärtat av anläggningen, som i övrigt var ett falurött trähus. Utifrån skvallrar den höga skorstenen om vad som göms i innanmätet. På taket fanns också det "bränslerör" som från spånmagasinet ledde in bränslet ned i pannan med en cyklon.

Under julen 2007 fick föreningen Ångkraftverkets Vänner ett tips av industrihistoriker Bengt Spade om att rivning var nära förestående. Han hade år 2001 skrivit en dokumentation över denna anläggning och hade nu nåtts av nyheten om rivningen då ägaren gärna ville rädda maskinen till eftervärlden, hos någon som kunde ta hand om den.

Genom många samverkande krafter lyckades några eldsjälar rädda dessa klenoder till eftervärlden då såghuset revs 2008. Vi är stolta över att, faktiskt som amatörer på området, ha rott iland detta äventyr efter några intensiva veckors blod, svett och tårar. Arbetet blev ett äventyr som sent ska glömmas och finns här dokumenterat i bild.