Bullerforsens kraftverk

Bullerforsen är en pärla - en prydlig, stilig och lättöverskådlig anläggning, uppenbart välskött.

I de s. k. Tunaforsarna i Dalälven ligger med relativt kort avstånd fyra kraftstationer som var och en på ett tidstypiskt sätt representerar olika steg i utvecklingen. Bullerforsen utgör det tredje krafterket av de fyra, beläget mellan Kvarnsveden och Domnarvet (som hyser ett kraftverk från andra världskriget i betong). Det byggdes under en tid när kraftverk gärna skulle se ut som något annat - gärna fornborgar och slott.

Idag är driften nedlagd och utskoven igenfyllda. 1990 togs Bullerforsens nya station i drift. Det gamla kraftverket är bevarat i sensationellt musealt skick (sånär som på några moderniserade instrumenttavlor och belysningsarmaturer) och nyttjas ibland som konserthus - se Kraftwerket.org. Som en tidsmaskin tillbaka till den hantverksmässiga industriepoken utgör det en teknikstofilens eldorado av maskindetaljer av smidesjärn.

Information från Fortum:

BULLERFORSEN

"Bullerforsens Kraftverk, fullbordat omkring år 1910, såsom varande bland de bästa, och det vackra läget motsvarande, lösning av kraftverksbyggandets formproblem." (O Almqvist)

Bergslaget beslöt 1907 att damm och kraftverk skulle byggas vid Bullerforsen, där fallhöjden är 12 meter. Kraftverksbyggnaden ritades av Klas Boman, stadsarkitekt i Falun, och dammanläggningen av Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm. Samtidigt med att dammen började byggas anlades en smalspårig järnväg från Borlänge samt uppfördes arbetarbostäder. Dammen blev i det närmaste klar under 1908, vattnet släpptes på i maj 1909 och året därpå påbörjades kraftleveranserna. Ur vart och ett av de tre maskinaggregat som då var installerade kunde 4 000 hk utvinnas. 1913 kopplades ytterligare två aggregat in och 1914 det sjätte och sista.

1926 moderniserades anläggningen för att nå en bättre verkningsgrad. Generatorerna byggdes om så att de producerade 50 perioder växelström istället för som tidigare 60 perioder.

Dammen

Dammen byggdes enligt tidens praxis mycket lång och i vinkel. Den gjordes 190 m lång och med en maxhöjd på 14 m. Dammen var av Ambursen-typ dvs ihålig och med ett skal av granitklädd betong. Konstruktionsprincipen är att genom väggens kraftiga lutning uppströms tas vattnets egen vikt till hjälp för att stabilisera konstruktionen.

Dammen var sammansatt av ett kröndammsparti och ett utskovsparti. Kröndammens överkant gjordes högre än högsta beräknade vattenytan uppströms. I den 130 m långa utskovsdelen regleras vattenflödet av tre sektorluckor, samt 116 små träluckor med uppsvängbara gåtar. Sektorluckornas trösklar låg 3,7 m under högsta vattenytan. Sektorluckor har i tvärsektion formen av en cirkelsektor. När vattnet släpps fram sänks luckorna ner i schakt.

Vid rik vattentillgång flottades timret över dammtrösklarna medan det vid lågvatten leddes genom en särskild flottningsränna av plåt.

Uppe på dammkrönet gick en väg vilken på senare tid endast använts för cykeltrafik. Längs den norra kanten löpte en smal räls. Mitt på den tvärgående delen av dammen fanns en fackverksbro. Vägen kantades av ett enkelt svart järnstaket. Dammens ursprungliga delar var klädda med rustika granitkvadrar. Den förstärktes dock med järn- och betongbalkar på 30-talet. Inne i dammvallen fanns en inspektionsgång.

Kraftverket

Kraftverksbyggnaden består av en turbinhall belägen vinkelrätt mot älven och söder därom en mindre ställverksdel.

Exteriör:

Stenbyggnad med gul slätputsad fasad, granitgrund och platt tak. Fönstren är småspröjsade och har vita fönsterbågar och solbänkar av granit. Maskinhallens fönster är mycket höga och smala, rundbågiga, med artikulerade omfattningar. Den stora ljusbruna träporten är panelad med snedställda profilerade bräder. Över porten finns ett stort rundbågigt fönster och två armaturer av järn, en på var sida. Övriga fönster, dvs på maskinhallens västsida och i ställverket, är mindre och rektangulära. Högst upp på östra sidan löper en balkong där det fanns möjlighet att serva de utgående linjerna. Avloppskanalerna nedströms är försedda med stickbågsvalv.

Interiör:

Turbinhallen har vitputsade väggar, vars nedre 1,5 meter är klätt med grönt kakel. Golv av svarta och bruna klinkerplattor lagda i schackmönster på diagonalen. De höga fönstren på gavlarna och längs långsidans ytterkanter har ljusbruna fönsterbågar och fönsterbänkar av marmor. Väggen mot ställverket har försetts med blinderingar istället för fönster. Takfönster.

I turbinhallen finns sex kraftutvinnande driftsenheter bestående av horisontalaxlade francisturbiner, trefasgeneratorer och transformatorer. Dessutom två magnetiseringsaggregat bestående av dubbla francisturbiner kopplade till likströmsgeneratorer.

Francisturbiner är den mest använda turbintypen för nyttjande av låga och medelhöga fallhöjder. Det är en radial reaktionsturbin som nyttjar centripetalkraften. Den utvecklades under 1800-talet av amerikanen James Francis.

Själva turbinerna syns inte i turbinhallen utan nås genom smala nedgångar, "brunnar", från utsidan, uppströms. De är tillverkade av Verkstaden i Kristinehamn 1909 och 1912. Inne i hallen vid anslutningen till turbinerna står turbinregulatorn, vilken har till uppgift att hålla turbinens rotationshastighet konstant, dvs reglera vattentrycket. Generatorerna med sina mäktiga hjul är tillverkade av "Allm Sv Elektr AB i Vesterås" dvs ASEA. Till varje enhet hörde tidigare en vattenkyld transformator placerad inne i hallen. Vattenkylning och transformatorer är dock en farlig kombination. Tre transformatorer har brunnit och på 1940- 50- talen flyttades anläggninggen ut. Det ena transformatorutrymmet är ombyggt. På väggen ovanför maskinerna hänger järnarmaturer med nakna glödlampor.

På långsidans mitt leder två svängda marmortrappor upp till en "kommandobrygga". Trappräcken av ek med järngaller. Uppe på "bryggan" står två telefonhytter av ek och mellan dem mätinstrumenten, ett för varje enhet. Bakom instrumenten en manöverpanel för kraftöverföringen. Den var ursprungligen marmorklädd men är nu till stora delar moderniserad.

Strömmen lämnade sedan Bullerforsen via ställverket genom luftledningar. 1978 byggdes ett nytt ställverk och strömmen lämnar idag Bullerforsen genom två kablar, en till Borlänge industri och en till Kvarnsvedens pappersbruk. Några gamla brytare finns fortfarande kvar i ställverket.

Mer historik: Bergslagets kraftutvinning vid Tunaforsarna

I bakgrunden till höger skymtar Bullerforsens nya kraftverk

BULLERFORSENS KRAFTVERK

Uppfört 1907 - 10
Akitekt: Klas Boman
Konstruktör: Vattenbyggnadsbyrån, Stockholm
Utförande: Skånska Cementgjuteriet.
Fallhöjd: 12 m
Vattendrag: Dalälven
Ägare: Fortum

Damm: maxhöjd 14 m, total längd 100 m
utskovsdel 130 m lång med 3 sektorluckor, var och en med 6 m fri bredd och med trösklar 3,7 m under högsta vattenytan samt 116 mindre träluckor.

Installationer
Turbiner: 6 horisontalaxlade 4-hjuliga francisturbiner tillverkade av Verkstaden i Kristinehamn 1909 och 1912. Effekt 4 650 hk (3 422 kW) vid 12 m fallhöjd och ett vattenflöde av 35 m3/s.

Turbinregulatorer: Verkstaden, Kristinehamn.

Generatorer: Fassynkrona, horisontalaxlade, direktanslutna till turbinerna. Tillverkade av Allmänna Svenska Elektriska AB (ASEA), Västerås. Effekt 3 250 kW.

Hjälpgeneratorer: Nya förenade elektriska AB.

Magnetiseringsaggregat: Två dubbla francisturbiner kopplade till likströmsgeneratorer.

Kraftverket hade 1914 fullt utbyggt en effekt på 24 000 hk (17 64 kW). Efter ombyggnaden 1929 kunde kraftverket producera 19 500 kW.

Kraften överfördes via sex parallella linjer, en för varje aggregat, med 10 kV spänning till fördelningsstationen i Domnarvet.

hk - hästkraft
kW - kilo Watt

Belysning: (information deducerad ur bildjämförelser /JE)

Smidda väggarmar ursprungligen med högsträckta plåthattar med klarglaskupor hängande i kedjor. Armarna är kvar men uppbär nu kabelhängande glas- och plastglober (kalottarmatur) kopplade med nydragen ledning fäst med buntband, samt plastdosor. Varje armatur har ett par dragkedjor med omsorgsfullt ornamenterade knoppar, hängande från ur väggen mynnande trumpetformade horn. Två armaturer av samma typ hängde utomhus kring entréporten, idag ersatta av armaturer av 1950-talsstil. Maskinhallen har idag i taket diskret placerade moderna strålkastare.

Över manöverbalkongens båda ändar hänger två armaturer Philips Phililite typ DB - modell från 1929 med trappstegs-ringformad glaskupa (art deco) i speciellt utformad kedja med kanal för kabeln i segmentens mitt (se Philips Armaturer 1929: katalogblad R 371 och annons i ERA maj 1929 s 104). Intill finns ett par bastanta krokar i väggen. Ursprungligen var en märklig kedja horisontellt upphängd i en båge mellan dessa krokar via väggarmarna. Längs kedjans sträckning (över hela manöverbalkongen) hängde flera (7/8) armaturer - troligen s k cacheringar av mässing - öppna lamphållare.

I axelbrunnarna hänger nakna glödlampor i hållare troligen från 1950-talet.