Järnvägens utomhusbelysning

Järnvägsbelysningen utgör ett speciellt kapitel inom utomhusbelysningen. Statens Järnvägar var på sitt sätt en egen värld med egen materiel med oöverträffad robusthet. Från att ha använt standardmodeller lät man under 1930-talet ASEA-ägda Cebe 1 ta fram ett par egna bangårdsarmaturer helt i koppar, med och utan glasskärm. Det sägs att koppar håller i 1000 år och underhållsfrihet var nog en bakomliggande tanke. Tydligen har man de senaste åren övergett den tanken och från att länge ha varit fredad zon har järnvägens armaturer drabbats av samma förnyelsehysteri som vägbelysningen i allmänhet. Det börjar bli ett vanligt mönster att de klassiska lyrorna (bågarna) skrotas och upp kommer en galvaniserad pinne med en plåtlåda med plastlock, dvs bland de mer stillösa utomhusarmaturerna på marknaden.

Själva järnvägsstolparna är också värda uppmärksamhet - de tidigaste stolparna som restes när olika järnvägssträckor elektrifierades var alltid nitade, ej svetsade. Riksgränsbanan (norra delen av Malmbanan, elektrifierad 1913-1915) hade fackverksstolpar med nitade sicksack-järn mellan två balkar,2 en sällsynthet som ännu 2010 kan beskådas på vissa platser men hotas av ett intensivt moderniseringsarbete. Samma sort användes också då Saltsjöbanan i Stockholm elektrifierades 1912-1913 (premiärtåget rullade den 18 maj 1913 efter försöksdrift sedan 5 mars samma år). Ännu 2010 kan man se originalstolpar stå kvar t ex vid Stadsgårdsleden öster om Slussen.

Vid elektrifieringen av Mellersta Östergötlands järnvägar 1914-1915 (utom delen Klockrike-Borensberg som elektrifierats redan 1908), användes järnvägsstolpar med rak tvärbalk. Det tycks ha varit första gången man provade denna konstruktion. Teknisk Tidskrift 1915 anger: "Stolparna äro alla af järnkonstruktion. De normala bärstolparna (fig. 2) äro utförda af 2 st. U-balkar NP 10 förbundna för ovanlighetens skull medels 150 x 6 mm. plåtstag, placerade parallellt öfver hvarandra med ett mellanafstånd af 1200 mm." 3

Vad som då kallades en ovanlighet skulle helt komma att ta över efter fackverksstolparna. Typen med raka tvärstag valdes sedan återkommande 1915-16 vid linjen Bjärred-Lund, vid elektrifieringsarbetet 1919-1922 vid södra delen av Malmbanan (Kiruna - Svartön) och när Västra Stambanan elektrifierades 1924-1926 valdes åter samma konstruktion. Man övergick senare till svetsade tvärsektioner istället för nitade, kanske redan vid Södra stambanans elektrifiering ca 1933. Den svetsade modellen var förhärskande under tvärbanornas elektrifiering under 1940-talet och utseendet har inte ändrats mycket sedan dess (idag används galvaniserade stolpar med bultfäste i fundamentet mot 1940-talets grönlackerade blymönjade järnstolpar ingjutna i fundamentet). Ännu 2010 står många av originalstolparna från 1920-talet kvar längs bl a västra stambanan ända in på Göteborgs centralstation. De har enligt uppgift högre stålkvalitet och står emot rost bättre än de senare stolparna. Däremot torde problem kunna uppstå med rost-sprängning av betongfundamenten i och med att de är gjutna kring masten. Hur som helst kommer man under året att börja byta hela beståndet mot galvade stolpar (logik?) - så passa på att beundra och dokumentera de gamla stolparna så länge de finns kvar! Personligen tycker jag att skrikigt silverglänsande stolpar ofta stör miljön jämfört med en diskret grönmålad.

En form av elektrisk punktsvetsning av mindre föremål (kaffepannor o dyl) förekom visserligen under tidigt 1900-tal, men elektrisk bågsvetsning av stålkonstruktioner blev vanligt först på 1940-talet (ASEA Svetsmaskiner spelade en roll här). Äldre järnkonstruktioner tillverkades alltså med andra mer arbetskrävande metoder, vanligen nitförband eller i vissa fall vällning (sammanslagning med stor kraft efter glödgning). S k Bates-stolpar förekom också. Kranar, pelare, trappräcken mm kan alltså grovt dateras genom att inspektera konstruktionen. T ex kan man avgöra att en våning byggts till på en byggnad i och med att trappräcket övergår från nitat till svetsat (vilket är fallet i trapphusen i ASEA:s Mimer-verkstad vid Karlsgatan i Västerås, på Länsmuseets "baksida").

Men hur började järnvägsbelysningen? - kompakt historik:

Tidig bangårdsbelysning kring sekelskiftet bestod ofta av en trästolpe med i toppen en diagonal eller bågformad fackverksarm (under 1920-/30-talet Elektroskandia stolparm Nr 8272 / 8273) 4 där en wire löpte på trissor eller i rör och bar en lykta eller båglampa som kunde hissas ned för tändning eller kolbyte. Samma arrangemang förekom även på gatorna och var inte unikt för järnvägen. Se vidare Elektroskandia hissbar stolparm

När statens järnvägar elektrifierades (med start på Malmbanan 1915), integrerades ofta en glödljusarmatur i toppen av kontaktledningsstolparna i en lyra (rörbåge) 5 - klassisk järnvägsbelysning ända in i våra dagar. Dessa lyror har alltså använts åtminstone sedan 1910-talet - då med en enkel armatur i form av en öppen plåtskärm, senare (1920-tal) med andra standardmodeller med slutna kupor fram till 1930-/1940-talet när Cebe:s bangårdsarmaturer började ta över. Under 1940-50-talet användes även ASEA:s "standardarmatur" av gjutjärn med skärmar av emaljerad plåt och glas.

När "emalj- och gjutjärnsepoken" var över (från 1950-/1960-talet), ersatte olika typer av "byhattar" de klassiska bangårdsarmaturerna, fortfarande i lyra. Nu introducerades de första armaturerna med horisontellt lampläge och olika typer av "koffertarmaturer" monterades i lyrorna. (1950-/60-talsmodellerna var ofta ovala gjutna lamphus av silumin med kraftigt kilformat glaslock (Siemens). Under 1970-/80-talet användes rektangulära lådor av tunn plåt med plastlock, vilket motiverar öknamnet "koffert"). Från 1990-talet har hela lyrorna börjat skrotas till förmån för ett arrangemang där en kort "belysningsstolpe" fästs i toppen av kontaktledningsbryggorna. I princip en svävande gatubelysningsstolpe - enligt mig ett mycket okänsligt arrangemang som bryter av skarpt mot den traditionella järnvägsmiljön.

SJ har under åren också utmärkt sig som flitig användare av lågtrycksnatrium sedan det dök upp under 1930-talet, klassiskt monterat i öppen avlång reflektor av emaljplåt ("bangårdsbalja" á la "badkar"), även dessa i lyra. Två distinkta modeller av öppen reflektor har använts (Philips SO-RA resp. ASEA).

Lyrorna förekom även i toppen av trästolpar fristående från själva spårområdet, se idyllisk gårdsbelysning.


Till vänster en bangårdsarmatur från Cebe, Svalöv (ASEA-ägt företag). Armaturen förekom under 1930-1940-talet och är något av en vanligare syskonmodell till armaturen med glasskärm i högra kolumnen. Kåpan överst är densamma (täcker lufthål), varunder den breda skärmen är utbytbar.

Till höger ASEAs "standardarmatur" i gjutjärn med flack emaljreflektor och glasskärm med SEV-fäste (se vidare "Stockholms Elektricitetsverks modell" nr 3979). 1940-tal.

Dosan överst i lyran är vanligen märkt "BG1" (Bangårdslyra typ 1?).


Stolpar som troligen sattes upp under andra världskriget. Armatur med djup reflektor underlättar mörkläggning. Modellen dominerar i Fagersta, kanske pga ortens strategiskt viktiga läge med tanke på stålindustrin. Förekommer även i Flen längs Västra Stambanan som var den tidigaste sträcka som elektrifierades (1925).

GEBE-armaturer från Sieverts Kabelverk vid museijärnvägen vid gamla Uppsala Östra station (1950-tal?). Skrotat under stationsområdets ombyggnad 2007/2008.


Härligt rostiga stolpar på gammalt spår på en liten Norrländsk ort. Meterhög vegetation under utliggarna... Äldre modell av armatur med kvicksilverlampa. (1950-1960-tal)


Meterlång "bangårdsbalja" av emaljerad plåt med lågtrycksnatriumlampa i lyra på stolpe med stegpinnar och skyddsbåge för lampbyte (Krylbo). Tre exemplar av dessa finns i samlingen. Tillverkad av ASEA.

Kunde inte låta bli att inkludera denna bild av vad som en gång varit en järnvägsövergång. (Bilden är spegelvänd för läsbarhet). Av den väg som en gång korsat rälsen finns inga spår!
Fotnoter:

1. Vi Aseater, mars 1949 (s. 10)
2. I Elektrifieringen av statens järnvägar - beskrivning (1932) syns dock en kontaktledningsbrygga med stolpar av modellen med tvärbalkar på en bild tagen vid Torneträsk stationshus, dvs norra bandelen. Det rör sig troligen om ett senare montage då man vid små spännvidder ersatte den s k "Kirunatypen" av ledningsbrygga med en enklare typ där ledningen isolerades på ett mer modernt sätt. Se Svensk statsbaneelektrifiering 1942 s. 93)
3. Teknisk Tidskrift avd Elektroteknik 1915 Häft. 9, 1 sept, s. 89-94: "Elektrifieringen av Mellersta Östergötlands järnvägar" s. 91
4. Elektriska Aktiebolaget Skandia - Huvudkatalog 1934
5. Porjus kraftverk och Riksgränsbanans elektrifiering, ASEA, Västerås 1915 (s. 57)

 Nedan en bangårdsarmatur troligen från Cebe, Svalöv (ASEA). En av de äldsta, mer exotiska utomhusarmaturer som fortfarande kan ses monterad i järnvägsmiljö, i kopparplåt med "höghalsat" lamphus likt en skorsten mot överhettning. Som brukligt i tidens utomhusbelysning med cylindrisk glasskärm. Vid gamla stationer på små orter där tågen inte stannar längre kan man hitta dessa, från tiden för tvärbanornas elektrifiering under 1940-talet. Armaturen är något av en syskonmodell till den avbildade överst till vänster i sidans vänstra kolumn. Kåpan överst är densamma, skärmen utbytbar.

Armaturen förekommer på olika ställen med stor spridning i landet, främst på små orter med gamla spår som inte underhållits på länge.


Kopparplåt med lilatonad glasskärm.
Kåpan överst har luftkanaler.
Fästet för glaset är nedfällbart, med saxsprintar

Armaturen är ganska typisk för utomhusbelysning under 1930-talet men grundformen är i själva verket en tematisk produkt av 1910-talet. Rötterna går tillbaka ända till 1800-talet - det höga lamphuset med droppskyddat lufthål utgör en naturlig fortsättning på de högsmala båglampor som föregick glödljuset. När glödlampor med dragen volframtråd kom under 1910-talet, började de undantränga de starka båglamporna och för att passa i befintliga installationer anpassades armaturformen till båglampornas högsmala form! Dylika armaturer för gatubelysning är i stort sett utrotade sedan länge - de sista exemplaren togs troligen ned under 1970-talet och de förekommer bara likt gäckande skuggor i periferin på gamla fotografier och filmer. Vid järnvägen har man inte haft samma nit men de är sällsynta även här.

SJ:s vägbelysning

Bangårdsarmaturernas användning begränsades inte till kontaktledningsbryggorna. När SJ anlade egen vägbelysning, användes ofta de egna bangårdsarmaturerna monterade i standardstolpar. Dessa rariteter i förfall hittar man bara på mark som tillhört SJ på olika platser i landet, t ex vid gamla omformarstationer.


Vänster: Bangårdslyra med troligen ASEAs standard-armatur för glödljus (Krylbo). Höger: Cebe bangårdsarmatur med cylindrisk glasskärm på stolpe, 1940-tal (Söderhamn). (Säkringsdosa Elektroskandia typ SSB-2125, 500 V, 25 A, själva stolpen ev. Kockums). Stolpens lutning beror inte på kameran...

Under 1920-talet importerades likartade modeller, med olika glaskupor och skärmar. Av Siemens tillverkades en modell med sluten glasklocka, s k plattstrålare, med internt prismaglas som kraftigt sprider ljuset i sidled för jämn markbelysning utomhus med stort avstånd mellan lamporna. De tycks ha varit anmärkningsvärt långt före sin tid, då liknande modeller med internt spridningssystem (i form av metallringar) används under våra dagar (1990-talet). ASEAs Tidning nr 4-5, april-maj 1924 har en artikel om dessa.


Denna trasiga armatur i emaljerad plåt, från tidigt 1900-tal, slängd i ett uthus i ett bruksmuseum, erbjuder chans till jämförelse - konceptet med det höga lamphuset och flänsen för lufthålen har levt kvar i armaturerna ovan. (Intressant detalj: E40 -> E27-omvandling med iskruvad plugg.)


Icke elektrifierade sträckor erbjöd möjligheten att placera armaturerna i linspann - annars omöjligt pga kontaktledningen (Norberg)


Bangårdsarmatur på trästolpe vid oelektrifierat stickspår (Graningeverken, Bollstabruk). Obs äldre blandljuslampa med "klubbformad" glaskolv.


Emellanåt användes Elektroskandias modell SEW ("tratt") som kompletterande bangårdsbelysning.


Där rälsen slutar och stolparna lutar...
I samband med bygget av Botniabanan under 2008 rensades det upp kring några av järnvägens glömda miljöer i Ådalen. Lutande stolpen i Lästa blev något av ett begrepp i vissa snäva belysningsintresserade kretsar. Den höll ut i flera år innan den föll för gott, med maskinell hjälp. Tack till Mats Pallin. Obs rolig kabeländmuff.

ASEA:s "standardarmatur" i gjutjärn användes flitigt av SJ under 1940-talet, även monterad på ytterväggen vid järnvägsstationer, vilket är fallet med detta exemplar som har ett vinklat järnrör med fästplatta.

Armaturen består, på klassiskt vis, av ett gjutet lamphus samt en emaljerad plåtskärm och en välvd glas- eller plastskärm. Glasskärmen monteras genom fastklämning mellan plåtringar (SEV-fäste, se vidare "Stockholms Elektricitetsverks modell" nr 3979). Idag ser man dock oftast den vanliga plastskärmen av samma typ som på gatlyktor av byhatt-modell.

Reaktor (förkopplingsdrossel för urladdningslampa) sitter i ett separat gjutet kvadratiskt skåp som placerades på väggen eller vid stolpens nederdel.

Man kan fortfarande hitta dem framförallt på mindre orter, men den är utrotningshotad. Från 1960-talet (?) ersattes många av modernare "byhattar" i aluminium med inbyggd reaktor (ungefär samma modell som används i gatubelysning). Idag byter man flitigt ut dem mot "koffertarmatur" med natriumlampor (aluminiumlåda med plastlock).

Anekdot: Jag fick tag i mitt exemplar vid rivningen av Tillberga stationshus 1991. Fler exemplar fanns, men de begravdes i rivningsmassorna. Jag minns fortfarande den karakteristiska lukten av sågspån / virke och pulvriserat murbruk som signalerar "husrivning" långa vägar. Jag har bitterljuva minnen av den händelsen - rivningen var en av många kontroversiella, och många ansåg att man borde bevara den gamla byggnaden. Ändå bestämdes att den skulle rivas och det var sorgligt att se den ståtliga träbyggnaden gå i graven. Många människor hade samlats på platsen och en speciell tryckande stämning rådde. Jag tror att det är samförståndet bland oss på plats - nästan ett slags laglös "nybyggaranda" - jag minns framförallt. Jag var bara en av många som plockade användbara saker den kvällen. En alkoholdoftande man uppmuntrade mig, och tyckte "För fan, klart du ska ta reda på den - sätter du en kvicksilverlampa i den får du ett jädra ljus!". Han erbjöd sig att hämta en kraftigare skiftnyckel (min räckte inte till), och försvann. Jag var precis på väg att ge upp när han dök upp igen, och vi hjälptes åt att skruva bort plankan den satt på. Glad i hågen åkte jag hem till Västerås med lampan över axeln i becksvart mörker genom ödemarken på min moped. Jag var 16 år vid tillfället.