"Normalstora" glimlampor med sockel E27

De tidigaste glimlamporna under 1920-talet hade fullstor glaskolv med sockel E27, ofta med s. k. bikupsformiga spiralformade elektroder. De utgjorde den tidens normalmodeller före miniatyrlamporna och förekom åtminstone in på 1940-talet men har upphört att produceras sedan länge. De är numera mycket mer sällsynta än de små modellerna med sockel E10 / E14 som förhärskar idag. Philips tillhörde de tidigaste tillverkarna av glimlampor - i deras huvudkatalog år 1922 listas en "nattlampa för belysning av sov- och sjukrum, barnkammare m. m." i princip identisk med nedanstående, dock matterad. Det var under denna tid glimljuset började komma till användning och under 1930-talet boomade reklamskyltar med neonrör.

Philips

Osram

Tillverkare okänd

Mycket om litet. Glimlampor känner vi vanligen som de små indikeringslampor som sitter i signal-/kontrollampor och dosor av olika slag. De har betydligt längre livslängd och lägre strömförbrukning än glödlampor men lägre ljusutbyte. Idag har de till stor del ersatts med lysdioder. De finns i många varianter. Här ett tappert försök att dokumentera de modeller jag stött på. Ska det göras, ska det göras ordentligt... Dessa tillverkas, mig veterligen, ej längre, med undantag av den modell som står överst i kategori E14 resp. E10 samt plastmodellerna längst ned.

Ljuset uppstår genom excitering av neongas, dvs. lampan består av en hermetiskt tillsluten glaskolv fylld med gas under lågt tryck med två elektroder. När spänning släpps på och laddningen mellan elektroderna ökar över en gränsspänning, börjar den joniserade gasen leda ström. Elektronflödet exciterar gasens atomer som därmed avger ljus. Gasen är vanligen huvudsakligen neon, som ger ett rödorange ljus. Alla glimlampor kräver ett strömbegränsningsmotstånd som förhindrar kortslutning i den joniserade gasen, varvid lampan förstörs med en knall. Motståndet är vanligen inbyggt i sockeln men man kan aldrig vara helt säker... Har man en exotisk glimlampa man inte vill riskera, är det säkrast att prova den i serie med en resistor eller svag glödlampa.

En ganska häpnadsväckande detalj är att vissa gamla modeller förutom neon även innehåller kvicksilver! Det ger en vink om det synsätt som rådde förr. De modellerna lyser finast, med en mjuk färgton åt lila (en blandning av neonrött och kvicksilverblått). Tittar man noga kan man se dem ändra färg något efter någon minuts drift vilket beror på att mer kvicksilver förångas av värmen. Detta faktum tycks numera bortglömt varför gamla spisar, reläer och diverse annan utrustning kastas med lamporna kvar. Kvicksilvermängden är troligen betydligt större än i ett lysrör / kvicksilverlampa. Hursomhelst tycker jag man ska vara förlåtande i detta fall och bevara de små intakta. Det är ju det bästa sättet att hindra giftet från att komma ut. Se dem som antikviteter!

Typisk gammaldags noggrannhet präglar utformningen av elektroderna hos gamla glimlampor. Konceptet med en ring och en skål eller platta ger god synlighet och ett homogent ljusflöde sedd rakt framifrån. Ofta användes en tråd, rund i genomskärning, som böjts till en ring, med en utstansad platta under (även två ringar förekom). I senare modeller är även ringen stansad ur tunn metall och plattan formad till en skål. Baksidan av elektroderna täcks då ofta av ett grönt isoleringspulver vilket begränsar glimljuset till dess framsida. Glaset har ofta en inbyggd lins som äldre modeller saknar.

Numera finns även typer bestående av en plastkåpa som döljer en liten glimlampa av vetekornsmodell. Naturligtvis kan ljusutbytet inte mäta sig med de gamla lamporna.

Även rent dekorativa modeller förekommer, med fantasifullt utformade elektroder med diverse motiv i större glaskolv med E27- eller E14-sockel.