Stockholms Elverks gatuarmatur för linspann 1929
(ASEA nr 3979)

Det är med stolthet jag kan presentera denna stilbildande gatuarmatur framtagen av Stockholms Elektricitetsverk under 1920-talet, tillverkad av ASEA. En armatur för hängande montage i linspann över vägen med oöverträffat smäcker design där man på ett genialiskt sätt integrerat wire-fästet med effekten att wiren går "genom" armaturen. Ingen klumpig dosa här inte!

Något som är fascinerande är att modellen tillkom stegvis genom flera designförbättringar under åtta år. Vad som kan verka vara resultatet av en snilleblixt är alltså i själva verket ett utmärkt exempel på iterativ design. Efter att ha grävt i Stockholms Trafikkontors ritningarkiv kan jag nu berätta om resan när armaturen tog form:

1921 tog Stockholms Elektricitetsverk fram en "Belysningsarmatur för spänn, modell 1921" som hade en bred flack emaljerad plåtskärm istället för glasklockan på bilderna här på sidan. Lamphuset hade samma grundform men bestod av ett universellt järnhus med kabelinföring i toppen (vilket alltså hade kunnat monteras i tak eller på väggkonsol), dock försett med en rund järnkåpa med spår där linan vilade istället för den avlånga kåpan på bilderna här på sidan. Kopplingshuven överst hade en mer lekfull form som en toppluva med en avslutande knopp i toppen och var emaljerad i gråblå ton. (Ritning L051-135)

1926 kan man för första gången se den modernare koniska kåpan i toppen, nu benämnd kopplingshuv. Den dyker upp vid "Lampfäste till spänn med kopplingshuv". Det rör sig om ett universellt fäste försett med en ögla där man kunde hänga godtycklig armatur under linan. (Ritning L051-208)

1927 moderniserades 1921 års armatur en aning och den nya modellen kallas "Armatur till 1927 års gatubelysningsspänn typ A". Skillnaderna är små. Grundformen är densamma men nu har man ersatt den runda överdelen och kopplingshuven från 1921 med motsvarande från 1926, dvs samma form som bilderna här. Lamphuset (underdelen) får nu den form vi ser här, med en avsmalning för kabelförläggning längs sidan. Kabeln viker av uppåt in i kopplingshuven där en s k lüsterklämma ("sockerbit") förbinder den med den korta interna kabeln som förs ned ovanifrån genom ett excentriskt placerat hål i lamphuset. Den flacka plåtskärmen är fortfarande densamma. (Ritning L051-211)

1929 kom slutligen "Armatur till 1929 års gatubelysningsspänn" som skulle bli den slutliga stilbildande modellen där man ersatte plåtskärmen med glasklockan. Den tog snart över och kunde ses överallt i städerna medan plåtskärmsvarianten sakta dog ut - från 1940-talet ser man den mycket sällan på gatubilder medan modellen med glasskärm knappt går att undvika. (Ritning L051-247)

Stockholms elverk tog under åren fram ett antal olika modeller av gatuarmaturer, ofta arkitektritade. I katalogerna från ASEA och Elektroskandia (Elektriska Aktiebolaget Skandia) upptogs de så småningom i standardsortimentet med märkningen "Stockholms Elektricitetsverks modell". De spred sig över landet och kunde snart återfinnas på de flesta orter. Att de officiellt användes i den konungliga hufvudstaden var sannerligen ingen nackdel när mindre orter investerade i den tekniska infrastrukturen.

Modellen kan bl a ses hänga på lång rad vid Stockholmsutställningen 1930. Belysning var ett viktigt inslag i utställningen och där och då introducerades funktionalismen på bred front i Sverige. Ett flertal stolparmaturer ritades inför utställningen av arkitekten Osvald Almqvist. Linspannsarmaturen ingick dock redan i Stockholms elverks standardsortiment. Den utgör i vilket fall som helst ett tidigt svenskt exempel på rationell funkis-design inom industribelysning. Se annonsen "Modern armatur för gatubelysning" - den var verkligen modern på den tiden! Principiellt likartade armaturer skulle komma att dominera uppåt fem decennier framåt! Tänk bara på alla "byhattar" som hemsökt gatorna sedan minst 1960-talet - men det började med nr 3979!

Stockholms gatubelysning moderniserades kraftigt under 1930-1931, varvid bl a denna modell (för linmontage) och en liknande Siemens-modell av plåt (för stolpmontage) användes flitigt.1

Utanför Stockholmsutställningen 1930 stod för övrigt också Kurt von Schmalensees "Norrbrostolpe" tillkommen 1928 - se Gatubelysning på Norrbro.

Senaste kända installation är i fabrik byggd 1950 (linverk, Metallverken, Västerås).

Ännu under 2000-talet kunde man se den längs vissa gator i Borås och Göteborg. Men dess dagar är räknade.


Fotnot:
1. Ljuskulturs månadblad 1931

Två storlekar för lampor med sockel E27 / E40.


Kopplingshuven avskruvad. Överst tryckplattan under vilken wiren löper i ett spår.


Glasskärm fäst med tryckringar enligt "SEV-system" (Stockholms Elverk). Fästet användes i många av ASEA:s industriarmaturer de följande 20-30 åren, se ASEAs standard-armatur med glasskärm.


Smutsig glasskärm före rengöring, just räddad via traversen högt under taket i f. d. Metallverken, Västerås. Sot-rekord? Vim / Jif gör susen.


Montage i ett rivningshotat verkstadsskepp före räddning. Armaturen har sluppit sitta ute i regn och rusk, till skillnad mot de flesta, och är som ny under sotlagret.


Stockholmsutställningen 1930


Intressant montage med blankledning gående i gatans längdriktning på små knoppisolatorer!? Knappast någon lär ha tänkt på att man fick med gatlyktan då gruppfotot togs...


Annons i ASEAs Tidning nr 4-5, april-maj 1933, s76

Modellen kan vara inspirerad av Disco:s (betydligt klumpigare) gatuarmaturer från 1920-talet, om vilka ASEA i sin katalog Modern Ljusteknik 1927 skriver: "Denna armaturtyp betecknar det senaste inom gatubelysningstekniken och har på kontinenten väckt stort intresse." Strax därefter introducerade man nr 3979.


Modern Ljusteknik s88: Disco djup- & bredstrålig armatur